Jag är uppväxt i ett ganska normalt hem, min mamma är kristen och tror på gud men hon har aldrig direkt nämnt det, vara döpt och konfirmerad är bara något man ska göra för presenternas skull aldrig för att hitta gud.

Jag har alltid trott att gud fanns, jag är döpt och konfirmerad, jag letade efter gud länge, när andra gick på dagis gick jag på något som hette kyrkansbarntimmar, det var som ett dagis fast man fick lära sig om gud, jag gick också på en slags söndagskola från när jag var 7 till 13 en skola som vi varje vecka läste om profeter och pysslade, det var mer som ett fritids än en skola enligt mig.

När jag var 15 gick jag regelbundet till kyrkan men även om jag var troende så kändes det aldrig riktigt bra, jag kände aldrig att jag hade hittat rätt, När jag konfirmerade mig så hade vi ett kristet läger, ett läger som vars mening var att man skulle komma närmare gud, jag kommer ihåg en kväll på lägret då det var en kvälls gudstjänst, då prästen sjöng en psalm (en åt om gud) så började alla gråta och höll händerna mot himlen och jag förstod ingenting, prästen sjöng inte om något speciellt och alla runt om kring mej grät och jag var där och kände ingenting, mest obekväm.   

Jag gillade verkligen inte hur Bibeln är skriven för mig kunde jag bara inte ”tänka förbi” så som de präster sa att jag skulle göra, bibeln är en översättning och en tolkning som har ändrats sen den skapades för att tillfredställa oss människor, att det ens fanns en gammal bibel och en ny bibel gjorde mig faktiskt irriterad, hur kan man ändra något som ska vara ett budskap från gud till mänskligheten. Det var nog där som jag tappade min tro på kristendomen, sedan var det också konstigt det här med treenigheten (fader sonen och den heliga anden) det gick bara inte ihop i mitt huvud helt enkelt.

Eftersom ingen kunde tillfredställa mina svar inom kristendomen så bestämde jag mig att skita i allt och inte tänka mer på gud så det var det jag gjorde.

Jag började läsa om islam när jag var ca 16, de var då jag träffade min första muslim, jag hade hört en del dåligt om islam och jag är en person som inte gillar att folk retar eller trycker ner på någon utan att veta vad de säger så jag tänkte men varför ska ja lyssna på det jag vet inte om det är sant, så jag gick till biblioteket och lånade en Koran, det var den gamla versionen och den var långtråkig så jag läste inte mycket.

Men sedan för 2 år sedan träffade jag min kille, han är muslim men inte praktiserande, hans mamma däremot är mycket praktiserande och ber varje dag (ma shaa Allah) när jag såg henne be, alltid nämna gud (när hon åt, när hon pratade med någon eller bara skulle stiga upp ur soffan) och alltid ha på mekka och koranläsning på tv blev jag mer eller mindre förvånad, jag tänkte alltid för mig själv varför kan hon tro på gud och älska han så mycket men jag som har försökt sedan länge och jag kan inte tro någonting. De var väll då jag började tro islam hade något med saken att göra.

Sedan när jag åkte till Libanon med min man så fick jag höra athan (asså kallelsen till bönen) varje dag, jag vaknade tidigt på morgonen och bara lyssnade, jag blev inte irriterad av att bli väckt kl 4 på morgonen utan kände ro, det kändes som något inom mig vaknade och ville bara veta mer om vad är det jag hör, det var en konstig känsla för mig något helt nytt men det var en bra känsla. Även när jag var där hade jag en dröm om att jag bodde i Libanon och hade slöja, jag minns specifikt att jag sa till min man när vi skulle gå ut, nej vänta måste ju ta på mig slöjan. Allt jag drömde kändes så rätt och så naturligt så jag kunde inte släppa det ur huvudet.

Så när jag kom hem ville jag veta mer om islam, så jag började läsa på nätet och då började jag förstå de var något som intresserade mig, min man åkte vidare till Saudiarabien och till mecka (pil, när han var där sa jag till han, du måste köp böcker köp en koran jag vill lära mig och förstå mer av islam, jag frågade han om och om igen om han hade skaffat mig böcker, jag tror nästan att jag tjatade hål i skallen på han.

När han kom hem så hade han som lovat med sig böcker många böcker, om grunderna i islam, bönen, profeten och koranen jag började lusläsa på en gång desto mer jag läste desto mer så blev jag såld på islam, så när jag hade läst ca hälften av koranen visste jag att jag ville vara muslim. Först sa jag trosbekännelsen för mig själv sedan bestämde jag mig för att gå till Göteborgs moské, då de hade lektioner om islam varje söndag, jag var livrädd när jag gick in, trodde att folk skulle stirra på mig konstigt och vara elaka mot mig för att jag var ny,
 men när jag var där så blev jag bara mer glad och mer såld, en söndag så bad jag han som höll lektionen om en koran på svenska, han frågade mig då om jag ville ta trosbekännelsen i moskén självklart sa jag ja och det var bland de bästa dagarna i mitt liv. Jag tackar gud varje dag att jag blev muslim jag har fått en stor sten lyft ur hjärtat och känner mig lugn.

Mitt liv efter islam är på så många sätt bättre, jag led av stark depression innan och med hjälp av Allah så har jag lärt mig att stressa ner och ta dagen som den kommer. Jag känner också inte pressen av att vara som alla andra lägre, gå ut att dricka för att ha kul eller bli påtryckt av killar, jag är stolt med vem jag är och jag behöver inte försöka göra mig till någon jag inte är.